Jennyfer Knox

Yes yes yes, jag hittade wasas knäckebröd inne på co-op, så nu är mitt liv fullbordat. Jag har saknat knäckebröd så fruktansvärt mycket, men nu är vi äntligen återförenade.

åtta dagar kvar till mitt första framträdande på en amerikansk teaterscen, spännande va. Dock så gör lärarna allt för att försöka ge oss hela bunten kollektiv hjärtinfarkt, för de tänker inte berätta för oss vad vi ska göra förns på måndar. Alltså, vi kommer enbart ha fyra dagar på oss att repa inför premiären. Det är ju galet, men det ska bli så jävla underbart att stå på scen åter igen. Det var ju det jag var född att göra.

Förra helgen var jag i Portland, och det var otroligt skönt att komma iväg från skolan och alla elever. Jag åkte dit med min granne Andrew och våra gemensamma vänner Taiga och Scott. Det var en trevlig vistelse och jag lärde mig spela både mandolin och ukulele. Kan det bli bättre? Och staden var helt fantastisk. Ja, jag blev nästan lite kär. I människorna, vulkanen, Powell bookstore och maten. Ja, dit ska jag definitivt tillbaka innan jag lämnar detta land.

Nu ska jag äta knäckebröd, dricka te oc sedan krypa ner i min varma säng och läsa Water for elephants.

Natti

Yeapp, detta inlägg är helt tillägnat Bruce, för att han är en fantastisk lärare och krog-polare.

Bruce är min masklärare, som kan säga vad som helst, när som helst. Han kan spotta ur sig de mest sexistiska eller rasistiska skämten, och du skrattar, för att det är Bruce!
De första veckorna vi hade honom så hatade jag honom. Det enda han sa till mig var att jag stod som en körflicka och att jag betadde mig som en prinsessa. Jag var frustrerad, och min första mask blev en katastrof. Men med tiden lärde jag mig tycka om Bruce, och han började tycka om mig (famför allt för att jag är finsk och vi har tydligen intressanta ansiktsdrag). Så nu för tiden är jag och Bruce ganska goda vänner, och jag älskar att göra masker.
För två dagar sedan var jag och några andra studenter hemma hos Bruce och drack vin. Han bad oss att berätta om oss själva och varför vi var här. Han spådde även mina händer, vilket var otroligt coolt.
Bruce tackade mig dagen efter för att jag öppnat en del av mig själv för honom, och han började vi prata om allt mellan himmel och jord. Vi drog till den lokala krogen och fortsatte vår konversation och han spådde mina händer mer. Detta var i princip vad han sa;
"Du är en drottning, ditt öde är att vara kreativ, du är väldigt känslig och du suger i dig saker folk säger om dig som en svamp och du lever med en oändlig mängd av passion. Passionen inom dig kommer att finna sig väl till hands, vare sig det är ett förhållande eller ett intresse. Du ser dina mål klart framför dig och låter inte mycker komma i din väg. Du kommer aldrig låta dig själv leva i en dimma, för du har alltid koll vart du är på väg."
Han sa även andra saker som jag kommer hålla för mig själv, för att se om de besannas.
Sedan pratade han mycket om hur han har sett mig utvecklas under denna tid, och att han tror att jag kommer vara en av dom männiksor som kommer härifrån som en helt annan människa.

Vad jag vill säga med detta, är tack Bruce för att du finns, och för att du gör mig glad!

Välkommen till ett nytt år. Nya löften att bryta, nya människor att träffa och nya chips att äta. Är det inte fantastiskt? Frångar du mig, inte ett dugg.
Jag har startat det nya året med en rejäl baksmälla, ett tomt kylskåp och en svältande plånbok. Så just nu känner jag mig allt annat än redo för att ta 2009 med storm.

Gårkvällens planer med en lugn hemmakväll ändrades snabbt när folket bestämde sig för att släpa med mig till the logger bar. En öl blev fem och innan jag visste ordet av så kröp jag hem vid fyratiden, sådär lagom kalas. Ett riktigt fantastiskt nyår hade jag, men jag kan medge att det inte var det bästa att göra för min arma kropp. Och jag saknar min svenska bakismat. Dillchips, fresh island dipp, loka päron och bulgursallad. Jag skulle göra vad som helst för att ha allt det där just nu. Men jag kan ju erkänna att Mac N Cheese inte är så pjåkigt, det duger i krig så att säga.

Just nu känns det fruktansvärt långt tills jag åker hem till Sverige igen. Jag har hemlängtan som aldrig förr. Men jag har upptäckt att jag har en microfon på min dator, så för alla er som vill tjöta med mig på skype så är mitt andvändarnamn jennyfer.knox

Puss alla gurkor